Den som älskar nebbiolo hamnar förr eller senare i Piemonte. Barolo, Barbaresco, kanske Roero. Men några timmar norrut, där Alperna tar vid ovanför Comosjön, odlas samma druva på terrasser uppför en bergssida. Dalen heter Valtellina. Här har druvan länge kallats chiavennasca, även om allt fler numera skriver nebbiolo på etiketten.
I mitten av september, några veckor före skörd, är terrasserna ovanför Sondrio tunga av druvor. Där hade jag min bas i fyra dagar.
Jag var inte den förste som kom hit för vinets skull. I ett verk som trycktes 1548 beskriver den milanesiske humanisten Ortensio Lando ett besök i Teglio, mitt i dalen. Där drack han ett vin som han ”fast tror är det bästa som dricks i världen”. I samma mening påstår han att dalen fått sitt namn efter just Teglio. Etymologin får stå för honom. Omdömet om vinet är svårare att avfärda.
Solsidan och skuggsidan
Till skillnad från de flesta alpdalar löper Valtellina från öst till väst, och det avgör nästan allt. Norrsidan, foten av de rätiska alperna, vänder sig mot söder och har sol från morgon till kväll. Där ligger vinodlingarna, terrass ovanpå terrass bakom murar av torrlagd sten. På sina håll är det så brant att allt arbete måste göras för hand.
På andra sidan dalbotten reser sig Orobie-alperna. Den sidan ligger i skugga större delen av dagen. Där växer skog i stället för vin, och i september plockar man porcini (karljohansvamp). Från terrasserna ser man rakt över till skogen. Det är samma dal och två helt olika världar, bara ett par kilometer ifrån varandra.
Det är solsidan som gör att nebbiolo alls mognar så här långt norrut.
Alpint, men italienskt
Det första som slår en är hur alpint det känns. Stenhus, berg åt alla håll och en matkultur byggd för vintern: taroz, potatis och bönor mosade med smör och ost, ostar från sommarbetena och kött som fått hänga. Historien förklarar en del. I nästan trehundra år, fram till 1797, styrdes dalen från andra sidan bergen, från det som i dag är schweiziska Graubünden.
Ändå råder det aldrig något tvivel om vilket land man är i. Lunchen är hembakad ravioli med lokal färskost och salvia, i en trattoria i ett gammalt stenhus. Det här är Italien, bara högre upp.
Och så notorna. En kväll på enotecan Il Tabernario åt vi tre personer pinsa och plockmat från dalen och provade oss igenom en handfull viner. Notan landade runt 100 euro. Det var inget undantag.
En Valtellina Superiore kostar oftast 22–28 euro i butik och inte sällan 28–35 euro på restaurang. Påslaget syns knappt. Hemma i Sverige är vi vana vid att krogpriset är det fyrdubbla eller mer. Man får helt enkelt mer för pengarna här än i det mesta av Italien numera.
Mellan druvorna
En av resans bästa stunder var inte vid ett bord. Anello del Grumello är en vandringsslinga på knappt en mil som går rakt genom vinodlingarna. Stockarna dignade av nebbiolo.
Druvorna var söta. Inte kärva och syrliga som man kunde tro så här långt norrut, utan mogna och underbara att äta. Det säger mer om solsidan än någon temperatursiffra.
Slingan slutar vid den gamla borgen i Grumello, som gett namn åt subzonen. Runt den har flera producenter sina odlingar, bland dem Nino Negri.
Två källare och en butik
Luca Faccinelli är en av de mindre producenterna, med terrasser i Grumello och Sassella. Det var Giovanna som tog emot oss. Hon och Luca är ett gift par som odlar och gör vinet tillsammans, och den ena har rötterna här i dalen, den andra i Treviso. Prosecco-land möter nebbiolo.
Besöket började i husets nybyggda anläggning i Tresivio. Den är byggd in i sluttningen, så den innersta delen ligger under jord och håller temperaturen av sig själv. Där står ektankar, ståltankar, glasfiber och betong sida vid sida.
Gården växer. De köper mark och har nyligen köpt in sig i den branta subzonen Inferno, men därifrån är inget släppt än. Det säger något om dalen just nu: terrasserna är åter värda att satsa på. Samma rörelse syns på fler håll. Resans allra första glas kom från Il Gabbiano, ett socialt kooperativ som tar tillbaka övergivna terrasser tillsammans med personer från sina egna boenden.
Sedan körde vi ner till husets gamla källare i Chiuro, från 1400-talet. Den ligger under jord med stenvalv och var tidigare både anläggning och lager. Där provade vi, och samtalet var personligt snarare än inövat. När druvans namn kom på tal var beskedet rakt: att skriva nebbiolo i stället för det svåruttalade chiavennasca är ren marknadsanpassning. Varför hålla fast vid ett namn som ingen utanför dalen förstår? Pragmatiskt – men samtidigt lite o-italienskt.
Efteråt tittade jag in hos Nino Negri, också det i Chiuro. Huset grundades 1897, hör i dag till Gruppo Italiano Vini och är dalens största, vilket märks direkt. Butiken är påkostad, minst sagt. Jag föredrar mindre odlare och trivs sämre där det känns som fabrik. Men Negris viner är riktigt bra, och huset gör mycket för att Valtellina ska synas. Det är dalens spännvidd på en och samma eftermiddag.
.JPG)
En dal som vill visa upp sig
Det som stannar kvar mest är inte utsikten eller notorna. Det är hur gärna folk här delar med sig av sina viner.
På Il Tabernario märkte ägaren att jag var nyfiken på dalen. Han lät mig prova flera extra viner, bland dem en äldre årgång han ville att jag skulle smaka: Murunèe 2020, riservan från det unga huset Ascesa i Tresivio. Och ett vin till, som ännu inte släppts och som jag lovade att inte skriva om.
Samma sak hände på vägen hem. På Il Crotto i Lierna, vid Comosjön, kom vi snart in på dalens viner, och ägaren lät mig blindprova ett par extra. Han var särskilt stolt över sina sforzaton med några år på nacken, och det med rätta. En av dem, en Messere från 2017, återkommer jag till.
Lando kom hit för snart femhundra år sedan och skrev hem om vinet. Dalen verkar fortfarande tycka att han hade rätt, och vill gärna att fler får veta det. I del två: vinerna, från rosson man dricker nu till riservan som är värd att vänta på.
