Förra artikeln handlade om dalen. Den här handlar om glaset. Fyra dagar i Valtellina blev ett tjugotal viner, från lunchglaset vid Comosjön till en blindprovad sforzato på vägen hem. Här är de som säger mest om dalen. Inte som betyg, utan som ärliga anteckningar.
En lärdom först: varje nivå har sin tid. En rosso ska drickas nu, och då är den ofta det godaste glaset på bordet. En Valtellina Superiore eller riserva går att dricka ung, men den gör sig inte rättvisa förrän den fått några år på flaska. Då lyfter den till en helt annan nivå.
Därför är vinerna ordnade efter nivå, inte efter dag. Först Rosso di Valtellina, dalens enklaste vin. Sedan Valtellina Superiore, ofta med en av de fem subzonerna på etiketten: Maroggia, Sassella, Grumello, Inferno och Valgella, från väst till öst. Riservan har lagrats längre. Sist kommer sforzato, gjord på torkade druvor, som saknar motsvarighet i Piemonte.
Rosso di Valtellina – drick nu
Ascesa, Rosso di Valtellina 2023
Resans första riktiga överraskning. Jordgubbe, friskt och lätt, med bra syra. Reskamraterna, som inte är vinnördar, utsåg den till kvällens favorit. Den har bara legat på ståltank, och det märks i renheten. Köp hem till sommaren och servera den lätt sval.
.JPG)
Ar.Pe.Pe., Rosso di Valtellina
Husets enklaste vin, till lunch i Sondrio. Okej, men inte omvälvande. Ar.Pe.Pe. är en av dalens mest respekterade producenter, men det är i subzonsvinerna huset visar vad det kan.
Luca Faccinelli, "Matteo Bandello" Rosso di Valtellina 2024
Första vinet på provningen hos Faccinelli. Gott, men även om rosso ska drickas ung så skulle jag nog låta denna vila till nästa försommar på flaska. Ett vardagsglas, och mer än så behöver det inte vara.
Valtellina Superiore, ung – gott nu, bättre sen
Luca Faccinelli, "Ortensio Lando" Grumello 2023 och Sassella 2024
Resans mest lärorika jämförelse: samma hus och samma källare, men två olika berg.
Ortensio Lando kommer från de övre terrasserna i Grumello. Lakrits, rosor och kokt frukt, och tanniner som känns som fint sandpapper. Delad etta på resan och det enda unga vinet i toppen. Den är redan bra, men blir ännu bättre med åren. Namnet är humanistens från 1548, han som trodde att han druckit världens bästa vin i Teglio.
Sassellan är dess motsats: högre syra, mer mineral och ett skarpare, ganska tufft tannin. Grumello ger rundare, mörkare frukt, Sassella ger nerv och spets. Vill du förstå vad en subzon betyder är det här paret ett bättre läromedel än någon karta.
Boffalora, "Pietrisco" Valtellina Superiore 2023
Kvällens bästa på Il Tabernario. Generös, men med struktur. Bakom vinet står Beppe Guglielmo, en före detta biodlare med två hektar och delvis hundraåriga stockar. Etiketten är ett handskrivet arrendekvitto från 1906 för samma vingård som vinet kommer från i dag. Ny favoritproducent.
Marco Ferrari, Sassella 2023
Första flaskan var korkad. Den andra var stram av tannin, och frukten kom fram först sent på kvällen. Det är så vinet är gjort: hela klasar, lång skalkontakt och lång lagring på stora, gamla fat. Bra, men alldeles för ung. Köp den och låt den vila några år.
Dirupi, Sassella 2023
Välgjord, men lite väl rak i stilen, som Dirupi ofta är. Inte det glas jag minns från kvällen.
Plozza, "rededition #22_inferno" 2022
Till en tryffelpasta på Il Crotto i Lierna, på vägen hem. Allt på rätt plats. Fyra år räckte för att den skulle hitta balansen. Siffran i namnet anger årgången.
Sandro Fay, Valgella 2022
Den femte subzonen, längst österut, och ett vin jag har druckit många gånger. Tanninerna är som mycket finkornigt sandpapper, och elegansen är riktigt härlig.
Familjen Fay har gjort vin i Teglio sedan början av 1970-talet. Det här är husets klassiska vin, och det jag skulle ge den som vill förstå varför Valtellina kallas elegant.
Superiore och riserva med några år – här händer det
Mamete Prevostini, "La Cruus" Inferno 2019
Kanon. Bäst på resan när jag drack den, och fortfarande delad etta. Sju år har gett den precis rätt ålder: elegant, öppen och härlig. Ställ den bredvid Marco Ferraris unga Sassella, så förstår du hela poängen med den här artikeln. Leta efter äldre årgångar.
Luca Faccinelli, Riserva 2019 (Grumello)
Sista vinet på provningen och det största. Samma Grumello som Ortensio Lando, men fyra år äldre. Frukten har mognat och strukturen har satt sig. Ett tydligt svar på vad Ortensio Lando 2023 kommer att bli.
Ascesa, "Murunèe" Riserva 2020
Husets första riserva, som ägaren på Il Tabernario bjöd på efter maten. Druvorna växer högt ovanför Sondrio, där den svala luften ger långsam mognad och fin syra. Samma hus som den jordgubbsfriska rosson, och ett bevis på att Ascesa kan betydligt mer än sommarvin.
Consorzio Produttori del Vino Maroggia, Maroggia 2021
Till hängmört kött på Petrus 1935 i Sondrio. Svalare i känslan, med oerhört finkorniga tanniner och en härlig rosighet. Maroggia är den minsta subzonen, längst västerut. Konsortiet blandar i en liten andel merlina, en lokal druva som sannolikt bidrar till den svala tonen. Fem år gör den lugn.
Sforzato – dalens egen stil
Sforzato, eller sfursat, görs på nebbiolo som torkats efter skörd innan den jäses. Det ger koncentration, torkad frukt och hög alkohol. Jag kom dit skeptisk. Under veckan förstod jag varför stilen finns, och sista dagen vad den kan bli.
Dirupi, "Vino Sbagliato" Sforzato
Namnet betyder det felaktiga vinet. Producenten var inte nöjd med de första försöken och döpte vinet därefter, och namnet satt kvar när de väl fick till det. Den första sforzaton på resan, och den som fick mig att börja ändra uppfattning om stilen.
Rainoldi, Sfursat di Valtellina 2022
En halvflaska på 16,5 procent, mest efter maten. Här förstod jag sforzatons plats: ostbrickan, pratkvällen, brasan. Alkoholen värmer utan att bli spritig. Inte mitt förstaval, men gott ibland. Se bild längre upp.
Caven Camuna, "Messere" Sforzato 2017
Den här blindprovade jag på Il Crotto i Lierna, där ägaren var särskilt stolt över sina sforzaton med några år på nacken. Han hade rätt. Tegelbrun, med torkad frukt, rosighet och fin balans. Bästa sforzaton på resan och delad etta totalt. En sforzato behöver minst nio till elva år, och den här hade nio.
Messere, Mesèr på dialekt, kallades förr de män som ägde dalens bästa vingårdar.
Valtellina i Sverige
Valtellina tar fortfarande liten plats på Systembolagets hyllor, men det går att hitta bra flaskor. Två hus importeras löpande: Sandro Fay via Budbreak och Nino Negri via Ward Wines. Fays Rosso di Valtellina Téi 2021 finns hos Systembolaget just nu och är en bra väg in i huset.
Mycket dyker också upp i det tillfälliga sortimentet. Nyligen kom Rupestres Sassella 2022, Nino Negris Rosso di Valtellina Giùen 2024 och La Spias Rosso di Valtellina 2025, som är kanon. La Spia gör dessutom ett vitt vin på nebbiolo, Bianco 2024, under beteckningen Alpi Retiche. Ett vitt vin från en röd druva låter som en kuriositet, men det här är toppen.
I beställningssortimentet finns flera viner från Nobili, bland dem Grumello 2021.
Framöver bevakar jag Valtellina extra noga i mina veckotips om tillfälliga släpp.
Om du bara köper tre
En Rosso di Valtellina från Ascesa att dricka nu, sval, en sommarkväll. Den visar hur gott det enklaste i dalen kan vara.
En Pietrisco från Boffalora. Generös men med struktur, gjord av en liten odlare med delvis hundraåriga stockar. Och etiketten med arrendekvittot från 1906 gör den till en flaska att prata om vid bordet.
En La Cruus från Mamete Prevostini, gärna med fem år eller mer på nacken. Den visar vad hela dalen handlar om: ge vinet tid, så får du betalt.
Lando trodde att han druckit världens bästa vin i Teglio. Efter fyra dagar och ett tjugotal viner skulle jag inte gå riktigt så långt. Men jag förstår honom.
