Efter en veckas jakt på druvan Grk i öns västra ände, i butiker som inte sålde den och med en siesta-stängd vinbar som sista utväg, tog jag mig till slut österut till Lumbarda, där druvan faktiskt växer. Familjen kunde njuta och bada på sandstränderna medan jag tuffade upp med vår manuellväxlade Dacia de sista hundra meterna till Bire, ett av öns mest namnkunniga Grk-hus.
Tre jordar blir ett vin
Det första jag lärde mig var att Grk just hos Bire inte är ett vin utan en blandning. Bire odlar vin på flera växtplatser i trakten – terrasser i sluttningarna och fält på slätten – i tre jordtyper: sand i Lumbarda, röd jord och sten. Sanden ger balans, sluttningarna syra, fälten struktur och värme. Vinmakaren, en av tre bröder som driver gården (en sköter business, en vinfälten och en är vinmakare), var tydlig: de måste blanda, för inget läge ensamt räcker. Sandvinet kan stå på egna ben, men det behövs i blandningen. Det var här min tes om terroir framför druva fick sin tydligaste bekräftelse – rakt från den som odlar den.
Rankorna och arbetet
Bire odlade tidigare ekologiskt. Idag gör de det inte längre fullt ut, men sprutar bara vid absolut behov, aldrig preventivt. Rankorna är i snitt 25 år, med ett spann mellan fem och trettiofem. Efter trettio år faller avkastningen, ibland ner mot 250 gram per planta; även annars ligger den lågt, kanske två kilo. Låg avkastning från gamla stockar är själva förutsättningen för koncentration – och en fin påminnelse om att kvalitet här handlar om att avstå, inte att maximera.
Vinerna
Provningen (som jag för transparens bjöds på av vinmakaren) var en professionell flight genom hela sortimentet.
Först den mousserande rosén på Plavac Mali, gjord med Charmat-metoden – vingummi, helt torr, bra syra, och en av de flaskor jag minns bäst från hela veckan. Sedan en stilla rosé, också Plavac från fälten men senare skördad, vilket ger mer socker och lägre syra: jordgubbe och ljusa blommor, ett hyfsat sommarlunchvin. Så Grk-en, blandningen av de tre lägena. Och sist en Plavac Mali som pressas skonsamt och jäses separat i fat innan den blandas – bra tannin och syra, inte för ekad, mörka bär och läder, kärnig och stjälkig på ett härligt sätt. Öns kraftdruva, men hanterad mot elegans i stället för muskler.
Grk och dess partner
Det finns en poesi i hur Grk fungerar. De flesta vinstockar är tvåkönade och pollinerar sig själva, men Grk har bara honblommor. Den kan alltså inte sätta frukt på egen hand, utan behöver en annan druva planterad tätt intill som pollengivare. På Bire är det Plavac Mali som får den rollen: ungefär var femte rad är Plavac, planterad enbart för att befrukta Grken bredvid. Och här blir det verkligt fint. Den Plavac som står där av ren nödvändighet är samma druva som ger både den mörka, eleganta röda jag druckit och den bubbliga rosé jag älskade under veckan. Hade Grken inte behövt sin pollengivare hade de vinerna aldrig existerat. Öns mest kända vita, dess bästa röda och dess godaste bubbel växer alla ur samma rad i vingården, av en slump som naturen tvingat fram. Hela ön i en enda vingård.
