Jag tillbringade en vecka i Kroatien på Korčulas västra ände, mellan Vela Luka och Blato, med ett mål: att förstå öns och landets druvor genom att dricka mig igenom dem. Butiksfynd, restaurangglas och vingårdsbesök. Här är vinerna, ett i taget – inte som betyg, utan som ärliga anteckningar från en vecka då ön fick övertyga mig.
Ett förord om nyttan: nästan inget av det här går att köpa i Sverige. Kroatisk vinproduktion är liten och dricks mest på hemmaplan, så det här är tips för dig som faktiskt reser hit. Ta med namnen till vinhandeln eller restaurangen på plats.
Och letar du på egen hand, börja med druvorna. Fyra namn att hålla utkik efter: Grk, öns egen vita som odlas nästan bara kring Lumbarda och är som bäst i sanden där, frisk och salt. Pošip, Korčulas andra inhemska vita, ursprungligen från byarna Smokvica och Čara men i dag spridd över hela Dalmatien. Teran, en istrisk röd med hög syra och nerv, om du som jag föredrar spänst framför kraft. Och Plavac Mali, Dalmatiens kraftfulla röda signaturdruva, bäst i en återhållen tappning från en mindre producent. Ser du de här på en lista eller hylla är du på rätt spår.
Mousserande
Bire Grk-rosé (Plavac Mali, Charmat), Lumbarda
Veckans överraskning. En mousserande rosé på Plavac Mali, druvan som egentligen bara finns i Lumbarda för att pollinera Grk. Vingummi på näsan, helt torr, bra syra, och rätt och slätt panggott i värmen. Vinmakaren valde Charmat-metoden medvetet, samma metod som Prosecco: ett lätt sommarvin med struktur och frukt snarare än brödig jästkaraktär. Bara 2 000–3 000 flaskor om året. Att öns hjälpdruva ger ett av de godaste vinerna jag drack är en fin liten ironi. Finns hos Bire i Lumbarda, öster om Korčula stad. Åk dit.
Vitt
Bire Grk, Lumbarda
Äntligen Grk vid källan, först till en lunch i Prigradica och sedan i flight på vingården. Medelfyllig med bra syra, stenfrukt och vita blommor – klara likheter med Vermentino. Ett riktigt medelhavsvin. Enligt vinmakaren en blandning av tre lägen: sand för balans, sluttning för syra, fält för struktur. Sandvinet kan stå ensamt, men behövs i blandningen.
Hropić Grk, Lastovo Vineyards
Samma druva, annan ö, och det märks. Grk odlas nästan uteslutande i Lumbardas sand, men Hropić planterar den i liknande sandjord på Lastovo, grannön, där mikroklimatet skiljer sig: omgivet av kullar och utan havets direkta påverkan. Skillnaden fanns i glaset. Där Lumbarda-Grken var stenfrukt och salt var den här ljusare och mer nervig, med citrus av citron och grapefrukt, persika och päron och en pigg friskhet. Jag drack den till nygrillad havsabborre på en fiskrestaurang i Prigradica, med utsikt över turkost hav och mistralens vågor. Samma druva, liknande jord, annat mikroklimat, och två olika viner. Om något övertygade mig om att platsen talar högre än druvan på den här ön, var det de två glasen. Att utsikten kan ha lyft betyget ska erkännas. Hittas på restauranger i Prigradica-trakten.
Festigia Malvazija Istarska, Istrien
Istriens signaturvita till grillad havsabborre – en läroboksmatchning. Persika, aprikos, akaciablom, mandel och en salt mineralitet som speglar havet. Den friska, rena stilen. Ett av de mest självklara mat-och-vin-paren i hela veckan.
Vina Erdut Rizling Rajnski, Slavonien
Här börjar mönstret. En äkta Rheinriesling från Donau-inlandet – druvan jag borde ha älskat. Men helt ok och lite klumpig, varm i stilen, kort längd. En svalklimatsdruva som inte riktigt hittar hem i dalmatisk värme.
Imako Vino Riesling
Samma historia som Rieslingen, billigare. Varmt odlad med tydlig petroleumton, räddad av en havssälta. Oerhört bra för pengarna (runt 6 € i Vela Lukas butiker), men inget att leta upp.
Vezak Sauvignon, Slavonien
Tredje svalklimatsdruvan, samma slutsats. En certifierat välrenommerad producent, men vinet lite väl varmodlat i stilen. Bekräftar tesen: Sauvignon gör det bättre någon annanstans.
Salečić Rukatac (Maraština), Smokvica
Korčulas tredje vita druva, lätt och lågsyrad, en sommarklunk. Här spelar producenten mindre roll än druvan: Rukatac blir nästan alltid enkel och lätt oavsett vem som gör den, så leta inte efter en särskild tillverkare. Gör jobbet en varm dag, men inget att jaga. Mest intressant som ännu en gammal lokal sort som hänger kvar.
Pošip Rozić
Öns andra inhemska vita, vid sidan av Grk, och den du oftast stöter på. Jag beställde in en flaska Rozić till lunch: fyllig, hög alkohol, rundare i stilen, med mandel, citrus och en lite oljig, viskös känsla. Om man är lite fräck är Pošip Korčulas Chardonnay – samma fyllighet, samma oljiga bredd, samma förmåga att bära ek. Skillnaden är att Chardonnay hör hemma överallt och ingenstans, medan Pošip bara är sig själv, här. Vill du till druvans hemtrakt, leta efter en från Čara eller Smokvica.
Škrlet Vina Glavica
En oväntad upptäckt, och en av mina favoriter i sitt slag under resan. Škrlet är en sällsynt inhemsk vit från Moslavina i kontinentala norra Kroatien, långt från kusten. Frisk, med hög syra, ren citron (inte zest, utan ren citron) och en aning melon. Precis den nerv jag letar efter. En påminnelse om att Kroatiens svala nordliga inland gör vita med spänst som kusten sällan når.
Grk Lovrić, Lumbarda
En av Lumbardas mer namnkunniga Grk-producenter, men inte min favorit av dem. Fylligare i stilen, med 13 procents alkohol som märktes och drog vinet mot en viss obalans. Det sägande var att jag hade gissat på en inlands-Grk om jag smakat blint, trots att den kommer från Lumbardas sand. En påminnelse om att producentens stil kan tala högre än läget. Det finns friskare, mer spänstiga Grk där ute – leta vidare.
Rött
Kozlović Teran, Istrien
En av veckans röda vinnare. Oerhört skarpsyrlig, som att käka moreller, mörk i färgen, hög syra och tannin. Vid öppning nästan för stram, men efter en stund med luft lyfte den rejält och frukten kom fram. Oerhört välgjort, och hellre detta än en tung ekbomb. Den mest renodlat syradrivna och eleganta av alla röda jag drack, och den enda flaska jag köpte en gång till. Teran är en istrisk druva byggd för värmen, och det märks. Ge den luft, eller karaffera.
Bire Plavac Mali, Lumbarda
Öns kraftdruva i en oväntat återhållen tappning. Opressad och skonsamt hanterad för att inte bli för tanninrik, jäst separat i olika fat och blandad sedan. Bra tannin och syra, inte för ekad, mörka bär och läder, lite kärnig och stjälkig på ett härligt sätt. Min högst rankade stilla Plavac – just för att den valt elegans framför kraft.
Dingač Plavac Mali, Pelješac
Den kanoniska, kraftfulla Plavac-stilen från Kroatiens första skyddade appellation. Mognad, rund, mörka bär, ek. Ett bra vin – men i kvällsvärmen på över 30 grader kändes tyngden fel. Sällskapet gillade den mer än jag. Åsnan på etiketten syftar på hur druvorna historiskt bars uppför de branta sluttningarna; det finns till och med ett monument rest till åsnan vid Dingač.
Vislander Plavac Mali, Vis
En jordigare, lantligare Plavac från den avlägsna ön Vis – går åt det lantfranska hållet. Gillade den. Etiketten, ett linjeporträtt likt en topografisk karta, råkar dessutom vara slående lik Strindberg.
Špaleta Plavac Mali, Pelješac
Husets instegs-Plavac, den lättare tappningen, som jag drack lätt kyld sista kvällen. Ärligt talat lyfte den inte taket: medelfyllig men inte riktigt i balans, lite oklar i vad den ville säga. Godkänd för en varm kväll, men inget att leta upp. Om du vill ha en lätt Plavac i värmen finns bättre gjorda alternativ.
Cattunar Teran Terroir, Istrien
Head-to-head mot Kozlović. Rundare, varsamt ekad, gott men inte unikt. Jämförelsen var lärorik: Kozlović vann på spänst och renhet, Cattunar var den mjukare av de två. Ännu ett kvitto på min egen linje – den ståljästa, orörda stilen slår den ekade.
Stafileo Crljenak (Zinfandel), Kaštela
Original-Zinfandel från druvans ursprungsby, återfunnen i bara nio överlevande stockar i Kaštel Novi 2001 och DNA-bevisad identisk med Zinfandel. Mogen, mörka bär, god kvalitet. Ett bra vin – och en av två föräldrar till Plavac Mali.
Dobričić Bedalov Limited Edition, Šolta
Plavac Malis andra förälder, en nästan utdöd sort. Lite frisk men samtidigt intetsägande. Mer spännande som genetisk pusselbit än som vin – men att ha druckit både föräldrarna och barnet under samma vecka är sällsynt.
Testament Babić, Šibenik
Den seriösa, ekologiska Babićen från druvans hemtrakt. Hög syra, röda bär, gott om man gillar en viss vresighet. Svenskägt, och en av de ledande producenterna av Babić.
Pinot Noir, Međimurje
Veckans bästa röda, och en överraskning: en Pinot Noir från Kroatiens svala nordligaste hörn vid ungerska och slovenska gränsen, milsvidt från Dalmatien. Kryddig, sval och elegant, precis den nerv jag letat efter hela veckan. Ett bevis på att en internationell druva på rätt, svalt läge och i rätt händer kan slå det mesta. Drack den på restaurang Rudjer i Dubrovniks gamla stad. Leta efter kroatisk Pinot från just norr (Međimurje) om du vill ha elegans snarare än sydländsk kraft.
Det bortglömda som slår det moderna
Ett mönster träder fram när man radar upp veckan så här. De viner jag minns starkast är inte de dyraste eller mest kända, utan de inhemska och nästan glömda: Grk från två öar, den vresiga Babićen, den syrafriska Teranen, den bubbliga rosén på en pollinatordruva. Precis som i Portugal, där resan slutade i Colares sanddyner, var det marginalen som gav mest.
Om du bara provar tre
Bire Grk-rosé (den mousserande) för att den är veckans roligaste vin. Kozlović Teran för syran och nerven, den enda jag köpte om. Och en Grk, vilken som helst från Lumbarda eller Lastovo, för att det är öns egen druva och något du inte dricker hemma. Går du på de tre har du förstått vad kroatiskt vin kan vara, från Korčulas sand till Istriens syra, i tre glas.
