Portugals viner — en reseguide i glaset

Jag åkte till Portugal med en short-list av viner att prova och hålla utkik efter. Den innehöll Niepoort, Quinta do Crasto, Vale Meão, Luís Pato — producenter jag ville prova, druvor jag ville hitta. Jag dricker 90% rött hemma och den rimliga planen var att vidga vyerna och hitta Portugisiskt rött som är intressant - och självklart att få bättre helhetsgrepp på Portugal som vinland.

Det blev inte riktigt som planen.

Under en vecka i Porto och Lissabon provade jag mig genom en ansenlig mängd viner, från Baga-bubbel på vinbar till gömda Douro-druvor på vinrestaurang. Och det jag tar med mig hem — förutom nio flaskor i väskan — är att Portugal överraskar mest där jag inte letade. De vita var bättre än de röda. De okända regionerna var mer intressanta än de kända. Och det mest spännande vinet jag hittade kommer från sanddynor vid Atlanten, inte från Douros terrasser.

Här är vinerna, ett i taget. Inte som betyg, utan som ärliga anteckningar från en vinskribent som lät sig överraskas.

Mousserande

Giz Cuvée de Noirs 2022, Baga, Bairrada

Mörkt rosa, nästan bärnstensfärgat bubbel med tydlig aromatik och lees-karaktär. Bra grepp i munnen och påtaglig kvalitet. Ett kul och annorlunda vin — direkt köpläge om chansen uppstår.

Quinta da Romeyra Espumante Bruto, Bucelas DOC, Arinto 2023

Torrt men aromatiskt — ett mönster som gått igen under hela resan. Portugisiska bubblor imponerar överlag, oavsett om det är Baga från Bairrada eller Arinto från Bucelas. En kategori att hålla ögonen på.

Vitt

Azores Wine Company Arinto dos Açores 2024, D.O. Pico

Arinto dos Açores är en lokal klon av Arinto som bara finns på Azorerna, odlad i vulkanjord på Pico-ön. Stockarna växer i små inhägnader av lavasten — så kallade currais — som skyddar mot Atlantens vindar. Havet är bokstavligen meter bort, och det märks i glaset. Vinmakaren António Maçanita (samme man bakom det omtalade A Proibida-projektet) har skapat ett vin med imponerande tryck — citruszest, mineralitet och en tydlig salinitet som är svår att hitta utanför ön. Begränsad produktion, 11 000 flaskor. Kanongott. Kunde inte lämna restaurangen utan en flaska med hem.

A Cerca dos Frades Verdelho 2021, DOP Pico

Också från Azorerna. Bra med zest, mineralitet, kropp och fin syra — men inte samma wow som Maçanitas Arinto dos Açores som redan ligger i väskan. Den här kommer från ett kooperativ och deras version levererar, men saknar det sista trycket.

Sousa Lopes Verde, Vinhos Verdes DOC, 100% Loureiro

Enkel och fräsch Vinho Verde på en takbar i Lissabon. Gör precis vad den ska — okomplicerad, lätt och rätt för stunden. Inget mer, inget mindre.

Soalheiro Primeiras Vinhas, Alvarinho 2024, Monção e Melgaço

Dracks till en nygrillad seabass på restaurang Pescadores i Cascais — kuststad utanför Lissabon. Och ibland vill man inget mer av ett vin än att det gör jobbet med maten, havet och vinden. Det gjorde den. Ren Alvarinho, fräsch syra, kustnära karaktär. Perfekt match utan att ta över.

Rött

Julia Kemper Touriga Nacional 2013, Dão

En lördagkvälls röda höjdpunkt. Tretton år gammal men fortfarande mestadels fruktdriven — har inte gått tertiärt, vilket visar vilken lagringspotential Dão-viner har. Bara Touriga Nacional, en druva jag varit skeptisk till som single varietal, men det här motbevisade alla tvivel. Ekologiskt odlad från Quinta do Cruzeiro, en producent som satsar på renhet och precision i en region som länge levt i skuggan av Douro. Riktigt bra — och det håller internationellt.

Casa Ferreirinha Castas Escondidas 2022, Douro

Sköna tanniner och störst intryck bland de röda under den här provningskvällen. "Castas Escondidas" betyder gömda druvor — och det är bokstavligt menat. Under Douros modernisering på 1990-talet planterades nästan uteslutande Touriga Nacional, Touriga Franca och Tinta Roriz, de stora kommersiella namnen. Men i de äldsta vingårdarna, planterade för 80–100 år sedan, lever fortfarande druvor som Donzelinho Tinto, Tinta Francisca, Cornifesto och Malvasia Preta bland de vanligare sorterna. Ingen planterade dem nytt — de bara överlevde, bortglömda bland raderna. Casa Ferreirinha har valt att göra vin specifikt av dessa stockar, som ett sätt att bevara Douros genetiska arv. Resultatet är ett vin med en komplexitet som de mer kommersiella blenderna sällan når — lager på lager av aromer som är svåra att placera, just för att druvorna är okända för de flesta. Douros framtid kanske inte ligger i det som planteras nu, utan i det som nästan glömdes bort.

Piçarrão 2023, Picotes Wines, Trás-os-Montes

Lite spritsigt, lätt i stilen och modernt, och med energi istället för att bli vasst. Funkar bra som lättare rött. Bakom vinet står António Picotes — civilingenjör som tog över familjens gamla vingårdar i byn Sendim efter att hans far oväntat gick bort 2018. Han renoverade sin farfars källare, behöll granitlagarerna, och trampar fortfarande druvorna för hand. Namnet Piçarrão — skiffer — syns på etiketten och i jorden. Första kommersiella årgången var 2021. Trás-os-Montes betyder "bakom bergen", och det stämmer — det här är Portugals mest avlägsna vinhörna, mellan Douro och Spanien. Ett vin med mer historia än man anar vid första klunken.

Falatório Bastardo 2023, Vinho Regional Lisboa

Bastardo — samma druva som Trousseau i Jura — och den smakar faktiskt Jura. Lätt rött med röda bär och bra syra. Ett vin som bekräftar att druvor bär sin identitet oavsett var de planteras. 14€ från Felipe på Time Out Market, öppnad på hotellrummet som avslutning på en lång dag. Ibland är det de enklaste stunderna som sitter bäst.

Meandro do Vale Meão 2022, Douro

Helt okej lunchvin. Touriga Nacional-dominerad blend med Touriga Franca, Tinta Roriz och inslag av Tinta Barroca och Alicante Bouschet — men i glaset påminner den mer om en Loire Cab Franc än om klassisk Douro. Kryddighet, örter och en stram palett som överraskar. Bara 10% lagras i begagnad fransk ek, resten i rostfritt — det märks i det fruktdrivna uttrycket. Quinta do Vale Meão är en av Douros mest historiska gårdar, och Meandro är deras tillgängliga andravin. Levererar precis vad det ska till lunch, varken mer eller mindre.

Quinta dos Carvalhais Touriga Nacional 2021, Dão

Bra lunchvin — men det är att göra det för enkelt. Touriga Nacional från Dão är härlig i sitt uttryck, svalare och mer elegant än Douro-versionen. Inte Julia Kemper 2013, men bekräftar att Dão är rätt region för den här druvan.

Casa Ferreirinha Quinta da Leda 2022, Douro

God och snyggt gjord, men steget från vin till wow uteblir. Och det är kanske resans röda slutsats: Portugal levererar korrekt och prisvärt i rött, men det är sällan här hjärtat stannar. Portugal — lunchvinernas land, bland de röda.

Quinta da Vacariça 2016, Baga, Bairrada

Vass och hård trots sina tio år — hade lätt gissats som en 2024. En modern stil av Baga som saknar den avrundning som fat eller längre lagring kan ge. Druvan presterar bättre med mer mognad. Godkänt, men inte mer.

Poseidon, DOC Douro

Poseidon är ett DOC Douro skapat av vinmakaren Francisco Baptista — Touriga Nacional, Touriga Franca och Sousão, lagrad 12 månader i franskt ek och sedan 83 dagar till havs i lastrummet på Coimbra, en portugisisk torskfiskesegelbåt. Rutten går Portugal–Newfoundland och tillbaka — samma väg som portugisiska torskfiskare seglat i århundraden. Tanken är att havets konstanta temperatur, mörker, tryck och gungning ska ge en jämnare och snabbare mognad. Konceptet är fascinerande och historien på etiketten är värd en middag i sig. Men frågan kvarstår: tillför havsresan verkligen något i glaset, eller är det berättelsen som gör jobbet? Mitt svar efter en kväll: vinet var bra, men det var historien jag mindes — inte smaken.

Colinas de São Lourenço, Bairrada

Beställd på en vinbar i hopp om en klassisk Bairrada — men glaset bjöd på Syrah, Merlot och Touriga Nacional istället för den Baga man förväntar sig från regionen. Internationella druvor i en lokal förklädnad. Ibland uppfyller inte vinbarer förväntningarna, och då får man njuta mer av miljön än av glaset. Så är livet i vin.

Colares — sanddynernas vin

Resans mest intressanta köp hittade jag hos Felipe på vinhandeln Vinhos de Lisboa: Colares. En av Europas minsta och mest hotade vinregioner, inklämd mellan Atlanten och Sintrabergen strax utanför Lissabon. Här odlas Ramisco — en röd druva med hög tannin, hög syra och låg alkohol (11–12%) — i sandig jord, på stockar som aldrig drabbades av vinlusen. Samma epidemi som utplånade nästan hela Europas vingårdar på 1800-talet nådde aldrig hit, för det enkla skälet att lössens larver inte överlever i sand. Det innebär att Colares vindar tillhör de ytterst få i Europa som fortfarande växer på egna rötter — oympad vitis vinifera, som det har gjorts i hundratals år.

Jag köpte hem två flaskor, båda i de ovanliga 500ml-flaskorna som är typiska för regionen. Den ena är Casal Sta. Maria Ramisco 2014 i modern stil — enligt Felipe redo att dricka nu, med viss utveckling men fortfarande frukt kvar. Den andra är Collares Genuíno 2019 från Viúva José Gomes da Silva & Filhos, en av Colares äldsta producenter, med en retroetikett som bär medaljer från utställningar i Philadelphia, Paris och Lissabon. Klassisk stil, menad för lång lagring — den behöver 10–15 år till trots att den redan har några år på nacken.

Vad kan man förvänta sig? Ärligt — det är oklart. Ramisco är inte ett fruktdrivet vin. Tänk snarare Barolo i temperament: tannin och syra först, belöning sedan. Unga viner beskrivs som sträva och surkörsbarsdoftande. Med ålder kommer balsamiska toner, mineralitet och en salinitet från Atlanten som inget annat vin har. Provningar av Colares från 1930- och 1940-talen visar viner som fortfarande lever — nerviga, syradrivna, med en rustik karaktär som påminner om gamla norra Rhône-viner.

Jag har stora förhoppningar. Men det är en annan typ av förhoppning — inte att vinerna ska smaka gott imorgon, utan att de ska berätta något om en plats som nästan försvann.

‍