Tåget från Porto till Lissabon tar tre timmar. Tillräckligt länge för att titta ut genom fönstret och fundera på vad de senaste dagarna i Portugal har lärt mig.
Ett land med allt – utom ett namn
Portugal har allt som vinvärlden säger sig vilja ha. Över 250 inhemska druvsorter. Gamla stockar som ingen brytt sig om att rycka upp. Hantverkstraditioner som aldrig försvann, för att ingen hade råd att modernisera bort dem. Och priser som fortfarande får resten av Europa att se löjliga ut.
Ändå är Portugal för de flesta fortfarande “det där landet med portvin.” Eller möjligen “det där landet med billigt rött.”
Problemet är inte kvaliteten. Problemet är att ingen utanför branschen vet vad druvsorter såsom Touriga Franca är. Douro konkurrerar inte med Bordeaux eller Napa i konsumentens huvud – det konkurrerar med “okänt.” Och okänt väljer man sällan på restaurang en fredagkväll.
Producenter som rör sig
Men de producenter som anpassar sig gör det snabbt. Niepoort gör Nat Cool för den som vill ha lättdrucket och Sempar i amfora i Alentejo för den som vill ha något annat. António Maçanita utforskar Azorerna med vulkanjordar och förbjudna druvor. Bairrada-producenter gör Baga-bubbel som kan stå sig mot crémant. Douro-vita från höghöjdsvingårdar håller egentligen internationell toppklass.
Det händer saker. Men frågan är om Portugal lyckas sälja identitet istället för kategori – “prova detta” istället för “prova portugisiskt.” Om de gör det har de en enorm framtid. Risken är att de fastnar i value-fällan, där allt alltid är “billigt och bra” men aldrig aspirerande.
Portvin, som byggde hela regionens rykte, tappar volym varje år. Unga dricker mindre, söker lägre alkohol, och associerar port med farföräldrars skåp. Det är inte dömt – min provning hos Noval visade att port levererar saker inget annat vin kan – men det kräver att man hittar de rätta stunderna. Och de stunderna blir färre.
En röd bekännelse
Jag dricker 90% rött hemma. Nebbiolo, Sangiovese, Grenache och Pinot Noir. Det är min vanliga komfort-zon. Men under de här dagarna i Porto inser jag att de vita vinerna som överraskade mest.
Arinto dos Açores från Maçanitas vulkanjordar – salinitet och mineralitet i världsklass. Nossa Calcário från Filipa Pato – Bical på kalksten med textur och precision. Douro-vita som jag knappt visste existerade, med en nervighet som kan mäta sig med betydligt dyrare Bourgogne.
Portugal gör vita viner som de flesta vindrickare inte ens vet finns. Och det är kanske den största upptäckten från den här resan.
Så nu, när tåget rullar söderut mot Lissabon med sin kustprofil, sin fisk och sina skaldjur – kanske är det dags att släppa det röda för en stund. Inte för att jag tappat intresset. Utan för att Portugal just visade mig att jag letat på fel ställe.
De röda hittar jag alltid. De vita kan bli min verkliga upptäckt.
